FRA

Egentligen hade jag tänkt att min tredje bloggpost skulle handla om Piratpartiet, och varför jag tycker att det är en god idé att lägga sin röst på dem i riksdagsvalet. Så blir det inte nu. Eftersom jag fortfarande försöker lista ut hur man skriver en vettig blogpost så kikade jag runt lite på några av mina favoritbloggar för inspiration, och hittade då via opassande en uppmaning om att skriva ett inlägg om FRA. Helst medan almedalsveckan fortfarande pågår. Jag ger det ett försök.

När man nämnde FRA för folk i maj 2008 var det nästan ingen som hört talas om det. En månad senare hade alla hört, och de närmsta månaderna fanns det inte en chans för nån att glömma. Jag ägnade ganska mycket tid den sommaren åt att läsa argumenten från alla sidor. Var det så illa som motståndarna påstod, att FRA skulle genomsöka i princip all trafik över svenska gränsen, kunna kartlägga vanliga människors kommunikation, och ändå inte hitta några terrorister. Eller var det som förespråkarna påstod, helt rättsäkert och i princip också nödvändigt för att säkra Sverige från terrorism och ”yttre hot”. Jag tänker inte försöka sammafatta flera månaders debatt i ett blogginlägg, utan nöjer mig med att säga att mitt intryck var att motståndarrösterna stod närmast sanningen.

Tydligen var det inte bara jag som var negativ till att FRA skulle få spana i kabel. Men tyvärr hade ju lagen redan baxats igenom när debatten kom, och för många fanns det helt enkel inget att göra åt saken. Men nu, två år senare är det riksdagsval: då kan vi faktiskt visa regeringen att vi inte tyckte att deras hantering av frågan var OK.

Men FRA diskuteras inte längre. Därför måste vi påminna alla som var kritiska då, vad det var vi egentligen bråkade om för två år sedan. Innan man går till valurnorna i höst borde man än en gång se SVTs klipp om hur frågan behandlades i riksdagen. Alla borde påminnas om det här inslaget från rapport,  och om debattartiklar som denna.

Man kan fundera ytterligare en gång om allmänt spanande i kabeltrafiken verkligen är ett bra sätt att indentifiera och avstyra terrorism och andra ”yttre hot”; eller om saker som base rate fallacy, kryptografi, och steganografi talar emot det – för att ta några exempel. Jag är ju lite nördig så jag gillar de rent tekniska exemplen, här är ett annat exempel om man gillar det bättre. Poängen är att de som verkligen vill kommunicera ostört alltid kommer att kunna göra så; eller i alla fall har jag svårt att tänka mig att någon seriöst förespråkar ett samhälle där det är omöjligt.

Det kan också vara bra att påminna sig om riskerna med övervakning och varför det är en dålig ide att samla in mängder med känslig data, eller spana lite på måfå. Det finns inte några helt säkra system. Databaser läcker – även data från försvaret – vare sig det beror på inkompetens, att någon vill tjäna lite extra på att sälja informationen, eller på att obehöriga tar sig in i systemen. FRA kommer inte vara något undantag. Det är vanligt, därför ska man inte samla in sådan information i onödan.

Att det sedan innbär en maktförskjutning när vi ger staten allt större möjlighet att kontrollera oss medborgare, är kanske uppenbart, men jag vill påminna om det också. För mycket övervakning är inte hälsosamt för ett fritt och öppet samhälle. Detta oavsett ambitionerna från dagens makthavare; information som samlas in idag kommer finnas tillgänglig lång tid framöver.

Det var två år sedan.

FRA diskuterades överallt.

Vi var många som var kritiska.

Men nu är det tyst.

Den 19:e september är det riksdagsval i Sverige. Jag hoppas att folk inte har glömt. Jag hoppas att vi alla kan hjälpas åt att påminna varandra.  Tillsammans kan vi göra FRA till en valfråga.

Låt oss göra det!

Kategorier:Uncategorized

Politik

Om någon talat om för mig för fem år sedan att jag skulle komma att starta en blogg 2010 så hade jag nog lyft lätt på ögonbrynet, nickat ironiskt, och muttrat -”jaja”. Om denna någon dessutom sagt att bloggen skulle handla om politik så hade jag förmodligen skrattat rakt ut.

Forward 2010. Vad har förändrats?

Framför allt två saker vill jag påstå: politiken och jag. Jag har alltid varit intresserad av ny teknik och datorer. Datanörd? Yep, thats me! Lärde mig tidigt om programering och mjukvara, och ägnade en stor del av 90-talet åt att skriva olika spel och program. Detta var alltså på den tiden då datorerna till stor del fortfarande bara var nördarnas leksaker.

I takt med att datorer och internet blev allt vanligare i samhället, även bland icke-nördarna, så blev det allt mer politik av det hela. Råkade man då vara datanörd så gick den utvecklingen inte att missa – ens för mig som var totalt ointresserad av politik. Pär Ström skrev om riskerna med övervakningssamhället på stoppa-storebror.se; på numera stängda piratbyran.org diskuterade man bland annat hur samhället skulle förändras när fildelningstekniken plötsligt fanns i var mans hem; och på sajter som ffii.org kampanjades mot införande av mjukvarupatent i europa.

Utan att fördjupa mig allt för mycket så följde jag diskussionerna till och från under ett antal år eftersom jag insåg att det var frågor som skulle få allt större betydelse för vart år som gick. Inte minst mjukvarupatent var ju något som hade stor betydelse för mig som programmerare; ett införande skulle i princip göra det omöjligt, eller åtminstonde onödigt riskfyllt, för mig att starta eget företag som utvecklare i framtiden – eller ens skriva ickekommersiell kod.

I början av 2006 startade Piratpartiet, och tydligen var jag fortfarande för oinsatt i frågorna för att ta det på allvar. Jag trodde det var ett skämt och undrade varför någon skulle vilja rösta på ett parti som bara stod för gratis nedladdning. Därför tog det ett par månader innan jag läste på om vad de faktiskt ville – och med det jag visste sedan tidigare var det sedan inte svårt att inse att de var på rätt väg.

Nu hade jag gärna viljat skriva att jag var klok nog att rösta (PP) redan vid riksdagsvalet 2006, men eftersom det var såpass jämt mellan blocken vid detta valet – och eftersom jag föredrog att se en högerregering framför alternativet – så röstade jag tyvärr på centern. Centern verkade vara det perfekta valet, möjligen var de inte lika insatta som piratpartiet i dessa frågor, men de stod för rätt saker. Synd bara att jag inte förstod mig bättre på hur politik fungerade.

2008 var året då jag på allvar började sätta mig in i frågorna. Anledningen hette FRA. Jag hade förstås följt även den frågan sedan tidigare, men såg det nog som orimligt att tro att en sådan lag verkligen skulle röstas igenom här i Sverige. Naiv igen alltså.

Nåväl, sedan dess har jag följt vad som hänt med stort intresse. Framför allt bland bloggar, men jag har även plöjt ett antal böcker som behandlar ämnena. Däremot har jag aldrig riktigt själv gett mig in i diskussionerna – blogga verkar ju lite läskigt.

Nu har jag faktiskt funderat ett bra tag på att starta en blogg, men samtidigt tyckt att det redan finns många som skriver bra mycket bättre om dessa frågor än vad jag skulle kunna. Behövs det verkligen en piratblogg till? Personligen anser jag nog att det är ute på gatorna piraterna behöver synas. Jag tror att de som läser bloggar till stor del redan är övertygade. Nu är jag dock inte i Sverige sedan 4 månader tillbaks, så gatorna kan jag tyvärr inte hjälpa till med för tillfället.

Men när jag läste Ricks inlägg om mikroaktivism och närvaromarkörer så tänkte jag att en piratblogg till kanske inte kan skada i alla fall. Även om politik egentligen inte är min grej, så känns det här allt för viktigt för att sjabbla bort. Så här kommer nu piratblogg nummer femtioelva. Håll till godo!

Kategorier:Uncategorized

Nystartad

I dag startar jag bloggen Alla Dessa Lagar med förhoppningen att bidra till, och lyfta, diskusionen kring informationspolitik inför det Svenska riksdagsvalet den 19:e September.

Medan den rent tekniska digitala revolutionen pågått sedan länge, ser vi nu början på en annan revolution som genom politiska samtal och beslut kommer att forma det framväxande informationssamhället. Internet och modern informations- och kommunikationsteknologi kan, i än större utsträckning än idag, bli ett verktyg för att utöka demokratin och bygga ett starkare försvar mot maktmissbruk och kränkningar av mänskliga rättigheter. Människor över hela världen kan ges större möjlighet än någonsin att tillgodose sig och dela med sig av information och kunskap.

Tyvärr har vi de senaste åren sett hur en mängd politiska beslut runt om i världen, och inte minst i Sverige, hela tiden tar små (eller ibland allt för stora) steg i fel riktning. Vi fullständigt bombarderas av lagförslag som på något sätt inverkar på den personliga integriteten och/eller våra rättigheter, utan att någon tycks stanna upp och reflektera över vad det samlade resultatet av dessa inskränkningar kan bli.  Alla i Sverige känner väl till ‘FRA-lagen’ som diskuterades vilt för ett par år sedan, men känner du till exempel till alla dessa lagar?

Det är idag nästan omöjligt att överblicka alla de lagförslag som tillsammans riskerar att allvarligt hota våra rättigheter och vår personliga integritet och som i slutändan ger en maktförskjutning från folket mot staten som på sikt är mycket farligt, och redan nu är ett hot mot demokratin.

Alla Dessa Lagar syftar på lagar som dessa,  samtidigt är namnet förstås en travesti på vår utrikesministers blogg.

Fredrik Johansson

29:e juni 2010

Kategorier:Uncategorized